måndag 1 oktober 2007

Premiär


Igår var det premiär.

Det var första gången den här hösten som jag eldade i vedspisen. Ahh, vad härligt det var, det blir så mysig värme. När den ändå är varm brukar jag tillaga maten på den också, varför inte?
Det är nog inbillning fast jag tycker att maten smakar godare på den också :)


Veden hämtar jag in från vedboden i kraftiga kartonger. Förr hämtade jag in en kartong och fyllde en andra som fick stå ute i vedboden ”laddad och klar”, full med ved. Det kunde vara bra att ha en färdig kartong som man bara kan springa ut och hämta.

Fire in my wood stove...

Jag kommer ihåg förra vintern när jag vaknade tidigt på morgonen (ca 04.30) av att katten bökade om i min säng. Jag var så trött så jag fäste mig inte så mycket vid det. Jag vet att jag vaknade till en gång till, för att till slut gå upp vid 05.30 tiden. Katten uppför sig så mystiskt. Nu känner jag mig betydligt vaknare än tidigare så nu skulle jag minsann ta reda på vad som var i görningen. Jag rumstrerar om med kuddar och täcke...
Då får jag se den... En liten skogsmus... i MIN säng.

Det är tur att jag inte är hysteriskt lagd. När något inträffar brukar jag alltid bli lugn och försöka lösa saker och ting smidigt. Det är jag tacksam för. Jag gick ut i köket för att hitta något bra att ta den lilla musen i. Jag hade en tom kartong sedan gårdagens eldning. Jag vågar ju för allt i världen inte ta i musen men tyckte att jag borde kunna få upp den på sopskyffeln för vidare transport till sagda kartong.

När jag står i köket och planerar ser jag i ögonvrån hur musen hoppar ner från min säng och knatar in i köket. Men den lille stackaren, han har något fel på benet och släpar det efter sig. Musen uppför sig konstigt, den är så lugn. Katten tycker också att musen är konstig för han sitter bara och tittar på honom. Väl inne i köket får musen tag i en kattgodis. Han sätter sig på möss vis (verkar inte besvärad av benet) och knaprar på kattgodiset. Hjälp vad den var söt. Det var en liten skogsmus, gråaktig med stora öron och pepparkornsögon. Jag lyckades få den att gå upp på sopskyffeln och sedan ner i kartongen.

Jag tog på mig skorna och kappan och traskade ut i den kalla, mörka vintermorgonen. Jag vet att det skulle vara barmhärtigast att att göra slut på musens lidande (benet) men jag kunde inte. Han verkade så obesvärad av benet, det kanske var en gammal skada som läkt? Jag gick bort där postlådan är och in en liten bit bland träden, där släppte jag honom. Han gick då med benet släpande efter sig mot en liten bar fläck under en tall. Det hela var så tråkigt att jag kände mig nedstämd under stora delar av dagen. Stackars lilla mus.

Jag började fundera hur i hela friden musen hade tagit sig in i mitt hus. Katten hade ingen mus i munnen när han kom in på kvällen men jag förstod ganska snart hur det hade gått till. Jag hade ju en färdig kartong med ved i vedboden. Den lille rackaren hade ju legat där förståss. När jag gick ut och bara hämtade in kartongen följde han med. Nåja han fick ju en varm natt inomhus och kattgodis...

Behöver jag tala om att jag numera aldrig har en färdigfylld kartong med ved i vedboden...


To be continued...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker du gjorde dte bästa av situationen. Hade velat varit där och sett den lilla rackaren :)
Pusspuss!

Tempus Fugit sa...

Ja du, han var sååå söööt :)